CD-spelare

CD-spelare

Det finns många detaljer i konstruktionen att beakta hos en CD-spelare. Givetvis själva DAC-chippet, som ska hantera den digitala datan med precision, men även den så kallade klockan och diverse filtreringar är viktiga för att få ett så lågt jittervärde (läsfel) som möjligt.

Många spelare har idag även en upsamplingskrets, där CD-skivans lagrade originaldata på 16-bitar/44.1 kHz behandlas och i teorin blir en signal på 24-bitar/192 kHz. Då CD-mediet har en samplingsfrekvens på 44.1 kHz så har den ett frekvensomfång upp till 20 kHz. Musiken innehåller mer än så vilket gör att det finns information som alltså inte kommer med. Det uppsamplingen gör - kort sammanfattat - är att räkna ut hur frekvenskurvan borde se ut över 20 kHz och sedan tar man den "informationen" och lägger med i det området som vi hör, i syfte att ge musiken en högre detaljeringsgrad. Det blir givetvis inte lika bra som en äkta Hi-Res Audio-fil som kan återges via en nätverksspelare eller genom en dator samt en kvalitativ DAC. En sådan fil har nämligen ett bitdjup på 24-bitar samt en samplingsfrekvens på vanligtvis 48, 96 eller 192 kHz. Men upsamplingskretsarna har genom åren konstant utvecklats, precis som CD-mediet som idag ger mer valuta än någonsin. 

För att den känsliga CD-mekaniken skall få arbeta i rätt förhållanden så är det viktigt att dämpa bort vibrationer och resonanser. När man kommer uppåt i klass så kan tillverkaren ha förstärkta chassin och även isolera de olika sektionerna från varandra för minimal intern störinverkan. Exempelvis kan transformatorn vara inkapslad och avskild för att avge så minimalt med magnetiskt läckage som möjligt.

Man kan lugnt konstatera att det finns en oerhörd potential i CD-skivan och att man idag får mer ljud än någonsin. Även om CD-mediet idag till stor del har ersatts av streaming via molnet, så är det väldigt många hushåll som sitter med en stor samling av CD-skivor hemma. Likt vinylskivor så finns det en charm i att ha ett etui med bilder, låttexter och annan information.

Historiken bakom CD-spelaren

Det hela började med Sony och deras CDP-101, vilket var världens första kommersiellt släppta CD-spelare och som lanserades i Japan den 1:a oktober 1982 - ett år efter att ha visat en prototyp döpt Goronta. Listpriset på spelaren var 730 dollar. Samtidigt som CDP-101 lanserades så släppte Sony och CBS 50 stycken CD-album, bl.a Billy Joel´s ”52nd Street”. Designen av spelaren påminde en hel del om dåtidens kassettdäck, men i stället för en kassettlucka så matades det ut en släde med plats för den 12 cm stora skivan. Faktum var att den allra första CD-skivan som pressades för marknaden var ABBA´s "The Visitors".

Ursprungligen så var planerna att en CD-skiva skulle rymma en timme med musik och att den därmed skulle få en diameter på 11.5 cm, men under utvecklingsarbetet ändrades det till 12 cm. Orsaken var att Sony insisterade på att en skiva borde rymma hela Beethovens nionde symfoni, där den längsta inspelningen av detta verket var på 74 minuter.

Till skillnad från kassettband och vinylskivor så var allt helt digitalt. Även om inte alla musikproduktionerna var digitalt inspelade så var lagringen av dataströmmens alla ettor och nollor digitala. Dessa lästes av en laserpickup och genererade en musiksignal i en 16-bitars omvandlingskrets.
Helt plötsligt var musiken fri från knaster och hackningar. Dock så var diskanten väldigt skarp och onaturlig i sin återgivning, medan basresponsen var betydligt tightare än hos någon skivspelare. Dynamikomfånget var angivet till 96 dB, där en välkonstruerad skivspelare vid tidpunkten vanligtvis nådde runt 60 dB. Den harmoniska distorsionen vid 1 kHz var angiven till 0.004 %, ett värde som varken skivspelare eller kassettband kom i närheten av. Och visst var det lyxigt att man kunde styra musiken via en fjärrkontroll?!

Men CD-skivan var inte den första laserskivan på marknaden där man kunde lagra digital information. Under 1950- och 60-talen exploderade försäljningen av skivor för vinylspelare. Men på dåtiden hade man ingen bra teknik för hemmet för att kunna se på film, förutom att titta på TV. Under 1970-talet dök det upp en rad olika videoformat, där ett av dem var marknadens första laserskiva - LD-skivan - som utvecklades av Philips och MCA efter ett patent av David Paul Gregg från 1961. Skivan hade samma storlek som en 12" vinylskiva - 30 cm i diameter - och kunde rymma totalt två timmar med ljud och bild på de båda sidorna. LD-skivan kunde endast spela upp media, ej spela in. Därav byggde de första framgångsrika videosystem på inspelningsbar och billigare magnetbandsteknik.

Tillsammans med Sony så valde Philips att vidareutveckla laserskivan, som minskades ner till 12 cm i diameter och som inledningsvis kom att innehålla endast musik i stället för film. CD-skivan såg dagens ljus och blev en oerhörd framgång. Mellan åren 1986 till 1995 så konkurrerade CD-skivan nästan helt ut vinylen. Alltmer medieinnehåll blev digitalt och när CD-rom tekniken lanserades 1985 så möjliggjordes det att utrymmeskrävande dataprogram och annan multimedia kunde lagras på en skiva, och persondatorn hittade hem till alltfler hushåll. Utvecklingen fortsatte och när DVD-skivan lanserades i Japan 1996, så fick laserskivan sin slutliga revansch på VHS-kassetten som snabbt helt konkurrerades ut som filmmedium.

Tänk sedan på att det är viktigt att se över kvaliteten på kabeln som skall anslutas till mottagaren, vilket i de flesta fallen är en stereoförstärkare eller en hemmabioförstärkare. Mest förekommande är att man låter spelaren sköta själva D/A-omvandlingen och därav skickar ut ljudet via dess analoga uttag där man då behöver en kvalitativ stereokabel. På mer påkostade spelare kan man finna ett fullbalanserat utgångssteg, vilket kommer bidra till att man kan lyfta ljudkvaliteten ett snäpp till genom att koppla spelaren till förstärkaren via en signalkabel med XLR-kontakter. 

Vad är en CD-transport?

Vissa CD-spelare är inte utrustade med en analog ljudutgång utan endast olika former av digitala ljudutgångar. Detta beror på att spelaren inte har något DAC-chip eller analoga kretsar överhuvudtaget. Man kallar detta för en "CD-transport". Spelaren packar upp skivans digitala rådata och har som uppgift att endast transportera vidare datan i sin renaste form, vilket innebär att man måste ha en DAC eller en förstärkare som är utrustad med digitala ingångar. Det är alltså den mottagande enheten som får den delikata uppgiften att omvandla den digitala ljudströmmen till analog form. I en CD-transport har tillverkaren gett maximal omsorg till alla de kritiska konstruktionsdetaljerna som kan ha en inverkan på uppläsningen av CD-skivan. Här har man ett enda mål: att få ett så lågt jittervärde som möjligt.

En CD-transport kopplas därmed in genom en digital ljudkabel som finns i olika utföranden. En optisk kabel för över signalen via ljus, en coaxialkabel för över en elektrisk signal där det är kritiskt att hålla en impedans på 75 Ohm, och på mer påkostade enheter kan man finna ett AES/EBU uttag, som då för över en balanserad signal som håller en impedans på 110 Ohm.

Är du osäker i ditt val av CD-spelare, så tveka inte att kontakta oss för rådgivning på telefon eller mail.