HDMI kablar
HDMI står för High-Definition Multimedia Interface och är en gränssnittstandard för att överföra okomprimerad digitala data för ljud- och bildsignaler i samma kabel.
Innan HDMI hade lanserats på tidigt 2000-tal så behövde man ha dubbel uppsättning av kablar när man skulle koppla ihop en DVD-spelare och en hemmabioförstärkare. För att föra över filmljudspåret så använde man oftast en 75 Ohms coaxial digitalkabel. För att överföra bilden så hade man i bästa fall en analog komponentvideokabel, där bilden delats upp i tre separata ledare (röd, grön, blå). Problematiken som kunde uppstå var att ljud- och bildströmmen inte var helt synkade. Detta syntes tydligt på bildskärmen att läpprörelserna inte var sammanhängande med talet som kom ut ur centerhögtalaren. För dator var det vanligt att man koppla in sin LCD-skärm med en DVI-kabel (Digital Visual Interface), vilket gav en digital videoanslutning mellan grafikkortet och bildskärmen. Man behövde alltså inte konvertera bilden till analog form (även om det fanns DVI-A kablar).
När HDMI lanserades på marknaden i december 2002 så erbjöds en lösning där en kabel förde över både ljud och bild. Själva standarden ägs, licensieras och utvecklas av HDMI Licensing, vilket är ett LLC-bolag grundat av Hitachi, Panasonic, Philips, Sony, Thomson, Toshiba och Silicon Image. I oktober 2011 skapades ett HDMI Forum, där man presenterar specifikationerna för nylanserade versioner.
HDMI-kablar finns med tre olika kontaktstorlekar: HDMI, HDMI Mini samt HDMI Micro. Det finns även HDMI-kablar med löstagbart självlåsande kontaktdon, som är idealiska för installation genom VP-rör och andra trånga utrymmen. Via den flexibla kontaktlösningen kan kabeln anslutas till enheter med olika uttag, som HDMI (Typ A) eller Micro-HDMI (typ D).
Vilken HDMI-kabel ska jag välja?
Genom åren har tekniken utvecklats enormt med avsevärt mycket högre upplösningar för både ljud och bildåtergivningen, vilket har ökat kraven på HDMI-kabelns bandbredd - speciellt när man skall dra längre sträckor från en Bluray-spelare till en projektor. Flera faktorer kan inverka på mängden av alla ettor och nollor i signalöverföringen. Ledarmaterialet och ledarnas dimension har en inverkan på bandbredden. Tvinnade ledare minimerar magnetiska störfält och en god avskärmning ger en ökad störimmunitet. Faktum är att de små lödpunkterna har en inverkan på kabelns bandbredd. För att undvika för hög dragbelastning på lödpunkterna, vilket sker när man böjer kabeln, så är det av vikt att ha ett mer robust kontakthus.
I kortare längder är det mindre kritiskt med bandbredden då det elektriska motståndet är lägre, men om du skall transportera högupplöst bildmaterial i längre sträckor så är det mer kritiskt att se över HDMI-kabelns bandbredd. En kabel som är stämplad med "High Speed" kan hantera en bandbredd upp till 18 Gbit/sekund medan en Ultra High Speed kan hantera upp till 48 Gbit. På senare år har flera kabeltillverkare - som svenska Supra - lanserat HDMI AOC (Active Optical Cable), vilket innebär att all data förs över via fiberoptik i stället för konventionella ledarmaterial som koppar, silverpläterad koppar eller silver. Det gör att man kan hantera 8K video i längder som 100 meter!
Kontakterna på AOC-kablar är uppmärkta med Source (källan) respektive Display (mottagaren), alltså en sändare och en mottagare. Kabeln är därmed riktningskänslig, så vänder man på kabeln så fungerar inte överföringen. Då en AOC-kabel benämns som aktiv, så innebär det att kabeln har inbyggd elektronik för att tillåta de längre kabelsträckorna och dessa behöver en egen strömförsörjning.
HDMI-standarden har utvecklats med tiden och finns i flertalet versioner, där nya versioner är bakåtkompatibla med äldre. De mest relevanta versionerna listas nedan:
- HDMI 1.0: lanserades december 2002 där kabeln hade en maximal överföringskapacitet (bandbredd) på 4.95 Gbit/sekund, samt stöd för 165 megapixlar/sekund av video och 8-kanals ljud i 24-bitar/192 kHz.
- HDMI 1.3: lanserades juni 2006 där överföringskapaciteten ökades från 4.95 till 10.2 Gbit, vilket bland annat ökade bildens färgdjup från tidigare 8-bitar till stöd för 10/12/16 bitar. Nytt var även stöd för Dolby TrueHD och DTS-HD samt automatisk synkronisering av ljud och bild (läppsynk).
- HDMI 1.4: lanserades maj 2009 där nyheten var en inbyggd kanal för möjlig nätverksuppkoppling i högst 100 Mbit/sekund, döpt till HEC (HDMI Ethernet Channel). Utökat stöd för bildupplösning till 4.096 x 2.160 pixlar i högst 30 Hz.
- HDMI 2.0: lanserades september 2013, där överföringskapaciteten utökats till 18 GBit och med stöd för 4K-upplösning i 60 Hz samt bättre färger och fler ljudkanaler.
- HDMI 2.1: lanserades januari 2017, där överföringskapaciteten utökats till 48 GBit vilket ställer krav på kompatibel hårdvara. Nytt var stöd för 8K-upplösning (7.680 x 4.320 pixlar) i 60 Hz, samt 4K-upplösning vid 120 Hz och dynamisk HDR (High Dynamic Range). Nytt var även uppfyllda krav för gaming som Game Mode VRR, vilket är en teknik för adaptiv bildsynkronisering samt ALLM (Auto Low Latency Mode) som ger en mer responsiv spelupplevelse.
Med HDMI så kan filmindustrin lägga in ett kopieringsskydd, som kallas för HDCP (High bandwidth Digital Content Protection). Då HDMI-protokollet är en 2-vägs kommunikation mellan apparaterna så sker en så kallad "handskakning". Du har garanterat upplevt att ljudet hörs men att bilden inte släpper på. Du rycker ut HDMI-kabel och sätter in den igen, och bilden släpper på. Någonting kan ha stört ut handskakningen. Om alla involverade enheter förstår vad HDCP-handskakningen innebär kan materialet börja överföras. Om någon av apparaterna inte är HDCP-kompatibel börjar filmen inte spelas.
HDMI CEC (Consumer Electronics Control) är en funktion som gör att man kan styra en annan CEC-kompatibel enhet. Om du som exempel ska dra en HDMI-kabel från din platt-TV till ett par aktiva stereohögtalare så kan du styra vissa av högtalarnas funktioner genom TV:ns fjärrkontroll. Det smidiga är att det kan räcka att du har en fjärrkontroll framme i stället för två. Genom HDMI CEC går det exempelvis att justera volymen, navigera med piltangenter på en mediaspelare, växla till rätt ingång på bioförstärkaren eller stänga av hela hemmabion när den aktiva apparaten stängs av. HDMI CEC lanserades på allvar med HDMI 1.3 och får ses mer som ett tillval än ett krav att integrera. Flera av de stora TV-tillverkarna har hittat på egna namn. Exempelvis kallar Sony det för Bravialink, medan Panasonic kallar det för Vieralink.
Vad är HDMI ARC?
En användbar funktion som förenklar inkopplingen är HDMI ARC, vilket står för Audio Return Channel, och som lanserades med HDMI 1.4. När vi vill ansluta en Bluray-spelare, TV-box, dator och spelkonsol så är det perfekt då hemmabioförstärkaren har flertalet HDMI-ingångar. Ljudet kodas av och skickas ut till högtalarna och bilden går vidare upp till platt-TV:n. Men vad gör vi när vi vill titta på appar som Netflix och Viaplay i en smart-TV? Om både TV:n och hemmabioförstärkaren är kompatibla med ARC så kan ljudet skickas tillbaka i HDMI-kabeln som länkar samman dem. En av TV:ns HDMI-anslutningar är märkt med "ARC".
Samma koppling kan göras till ett par aktiva stereohögtalare eller en stereoförstärkare som är utrustad med HDMI ARC. I dessa fallen är det viktigt att man i TV:ns inställningar inte har "Bitstream" utan anger "PCM" som digital ljudutmatning, annars kommer det inte att låta någonting alls. ARC har stöd för flerkanaligt bioljud, som inte kan kodas av i en stereoprodukt.
eARC (enhanced ARC) introducerades tillsammans med HDMI 2.1 och har stöd för högre överföringshastigheter på 37 Mb/sekund, jämfört med 1 Mb/sekund. Detta möjliggör att föra över förlustfritt ljud och stöd för flera ljudkanaler, som Dolby Atmos och DTS:X. eARC lägger dessutom till obligatoriskt stöd för läppsynkronisering. Värt att notera är att eARC är inte bakåtkompatibelt med ARC, men tillverkarna kan dock lägga till stöd för båda teknikerna.
Är du osäker i ditt val av HDMI-kabel, så tveka inte att kontakta oss för rådgivning på telefon eller mail.
