Digitala ljudkablar
Om du sitter hemma med ett fint ljudsystem som hanterar ljudsignalen via digitala kretsar, så förtjänar ditt system lika bra digitala ljudkablar för att nå sin fulla prestanda. Det finns olika varianter av digital ljudöverföring där den gemensamma nämnaren är att ettor och nollor skall överföras med högsta precision för att få ett så rent och detaljrikt ljud som möjligt. Det kan röra sig om att du vill lyfta musikpresentationen från din CD-spelare till en ljudförbättrande extern DAC.
Ju högre sampling och bitdjup man har i signalen, desto mer digitala data är det som skall hanteras. Om man tappar signalkvalitet eller om läsfel (jitter) uppstår, så kommer ljudbilden att tappa en del av sin närvarokänsla, detaljrikedom och rymd. Lite grovt uttryckt är det som att du hänger en tunn, tunn gardin framför dina högtalare.
När en fabrikant skickar med kablar i kartong till sin elektronik så är de av enklare kvalitet, mest i syfte för att du skall komma i gång direkt och kunna koppla upp ditt system. Om man i högre grad vill framhäva anläggningens fulla potential så är det kablar av högre kvalitet som gäller och något som man får lösa i efterhand, eller i samband med köpet av elektroniken. Det blir lite som att sätta pricken över i:t.
Det man ska bära med sig är att en kabel är en passiv ledare och kan alltså inte förstärka signalen, utan endast förändra eller försämra den. Digitala ljudkablar finns - precis som analoga ljudkablar och högtalarkablar - i varierande kvalitet. Faktorer som kabelns ledarmaterial, avskärmning och isolering är viktiga parametrar i uppbyggnaden, då det i flera sammanhang är en elektrisk signal som skall transportera från punkt A till punkt B. Undantaget är en optisk ljudkabel där signalen är ljusbärande, men tro inte att man kan göra undantag här för det. Olika typer av fibrer leder ljuset bättre eller sämre, samt att övergången till kontakterna är kritisk för att inte skapa missreflektioner, vilket skapar läsfel (högre jittervärde).
Lägg därtill kabelns geometriska uppbyggnad för att uppnå mekanisk stabilitet och dess magnetiska växelverkan, för att inte få signalförlust. Som exempel ska en USB-kabel hålla en impedans på 90 Ohm och en coaxialkabel ska vara 75 Ohms stabil.
Beroende på vilka produkter som skall sammanlänkas, så finns det vissa fördelar med att föra över en signal digitalt. Vi tar ett exempel. Du har en stereoförstärkare i en högre finsmakarklass som är utrustad med digitala ingångar men som saknar möjligheten att streama musik via nätverket. Om en nätverksstreamer har en digital ljudutgång så behöver man inte i lika stor grad tänka på att streamern skall ha ett påkostat analogt utgångssteg, då den i stället skickar ut ljudet i rådata, alltså digitala ettor och nollor. Då är det förstärkaren som får ta emot den digitala datan och gör den kritiska D/A-omvandlingen och därmed sätta ljudets prägel och kvalitet. Vissa tillverkare, som iFi Audio och Pro-Ject, tillverkar därav renodlade nätverkstransporter. Om givarens analoga ljuddelar är sämre än mottagarens, så är det fördelaktigt att ha en digital överföring.
Man kan dra en liknelse när man kopplar en Bluray-spelare genom en HDMI-kabel till en hemmabioförstärkare. Spelaren skickar ut digitala rådata där bioförstärkarens processor kodar om signalen till analog form.
Innan HDMI lanserades på marknaden så var det mest förekommande att 5.1 eller 7.1 ljudet överfördes via en 75 Ohms coaxialkabel och bilden separat via en komponentvideokabel. I High End-system kunde det vara spelaren som skickade ut analogt ljud för alla kanalerna, vilket krävde ett gäng med ljudkablar och gärna då med en matchande kvalitet.
Men vilka olika typer av kablar finns det?
Coaxial ljudkabel
Precis som en optisk ljudkabel så ingår coaxialkabeln i kategorin S/PDIF (Sony/Philips Digital Interface), vilket är ett gränssnitt för överföring av digitalt ljud och som har standardiserats i IEC 60958. Då både coaxial och optisk ljudöverföring pratar samma "språk" så kan man omvandla signalen mellan de olika överföringarna. Om din TV-box bara har en optisk utgång medan din förstärkare har en coaxial, så kan en aktiv omvandlare lösa detta dilemma. S/PDIF är konsumentsidans motsvarighet till den professionella sidans AES3-standard på 110 Ohms balanserad signal. Dock så kan själva coaxialkabeln även föra över analoga signaler samt video. Exempelvis är både antennkablar och videokablar coaxiala, där det är kritiskt att hålla 75 Ohms impedansen. För stereoljud kan signaler med en upplösning upp till 24-bitar/192 kHz överföras, men för surroundljud saknas tillräcklig bandbredd för att hantera okomprimerat ljud.
En coaxialkabel för ljudsignaler är oftast terminerad med RCA-kontakter, i enighet med branschstandarden. På viss High End-elektronik kan man finna BNC-pluggen, som ursprungligen togs fram för militär radioutrustning på 1940-talet och används idag främst för video- och radiofrekvensanslutningar med en bandbredd upp till 2 GHz och 500 Volt.
Då en coaxialkabel för över en elektrisk signal så kommer ledarmaterialet ha en inverkan. Exempelvis har silver högre konduktivitet än koppar, men kostar mer. Därav att vi oftast finner försilvrad koppar i mer påkostade kablar och 100 % rena silverledare i tillverkarnas absoluta toppmodeller.
Optisk ljudkabel
Precis som en coaxial ljudkabel som ingår den optiska kabeln i kategorin S/PDIF (Sony/Philips Digital Interface), vilket är ett gränssnitt för överföring av digitalt ljud och som har standardiserats i IEC 60958. Den optiska ljudkabeln kallas även för Toslink, vilket är namnet på kontakten som skapats av Toshiba. Det står för Toshiba Link. Då både coaxial och optisk ljudöverföring pratar samma "språk" så kan man omvandla signalen mellan de olika överföringarna. Om din TV-box bara har en optisk utgång medan din förstärkare har en coaxial, så kan en aktiv omvandlare lösa detta dilemma. Man känner lätt igen en optisk kabel med dess kontakt, som är fyrkantigt formad med rundade övre hörn och som är formad att endast passa på ett sätt i apparatens anslutning. Man känner oftast ett lätt "klick" när man satt dit kontakten. Till vissa produkter kan man finna mini-Toslink pluggen, som liknar en 3.5mm plugg och passar i samma anslutning. Kontakten är längre för att nå apparatens digitala information i anslutningen.
Det finns både för- och nackdelar med en optisk överföring. Fördelen är att då signalen är ljusbärande så risken för externa störningar och jordproblem elimineras helt. Nackdelen är att signalen måste konverteras från en elektrisk signal till ljus i givaränden och sedan konverteras tillbaka till en elektrisk signal i mottagaränden. Det finns olika kvaliteter även på optiska kablar, med olika typer av syntetiska fibrer samt olika fiberkärnor. De allra finaste kablarna är uppbyggda med glasfiber, men en sådan kabel kan skadas lättare om den inte hanteras korrekt.
AES/EBU ljudkabel
Precis som både den coaxiala och optiska ljudkabeln så är AES/EBU ett gränssnitt för överföring av digitalt ljud och som har standardiserats i IEC 60958, del 4. Överföringsstandarden kallas främst för AES3, och som utvecklades gemensamt av Audio Engineering Society (AES) och European Broadcasting Union (EBU). Standarden publicerades första gången år 1985 och reviderades 1992 och 2003. Detta är främst den professionella sidans motsvarighet till S/PDIF för konsumentsidan. Man har olika klassningar där IEC 60958 Typ I-anslutningar använder sig av balanserade 110 Ohms kablar med tre separata ledare för plus, minus och en separat jord. Anslutningen sker med XLR-kontakter, som anses vara standardkontakten för AES3. En fördel med XLR är att kontakten har en låsning. Det klickar till när du trycker in kabeln i apparatens anslutning. Dessutom kan man inte koppla kabeln i fel riktning, då en kabel alltid har hanstift i ena änden och honkontakter i den andra änden. På en apparats ingång sitter det chassikontakter för hona och på utgången sitter det för hane.
En AES/EBU-kabel kan vara lämpad för både analog som digital ljudsignal, då det är för balanserade kretsar. För digitalt bruk så är det viktigt att hålla den kritiska 100 Ohms impedansen. Då vi talar om elektrisk överföring så kommer ledarmaterialet, skärmningen och isoleringsmaterialet att ha en inverkan på signalens kvalitet.
USB ljudkabel
När man skall ansluta en dator till sin stereoanläggning, så är det USB vi främst talar även. Vissa ljudkort kan även vara utrustade med andra utgångar. USB står för Univeral Serial Bus, vilket är en etablerad standard och ett gränssnitt för datakommunikation och strömförsörjning. USB påbörjade sin utveckling år 1995 gemensamt av de ledande leverantörerna inom telekom- och persondatorindustrin: Compaq, DEC, IBM, Intel, Microsoft, NEC och Nortel, med målet att få bättre dataöverföringshastigheter samt en enklare Plug´n´Play-uppkoppling. Användningsområdena är breda och genom åren har USB uppdaterats i flertalet versioner och kontaktutföranden. För hemmaaudio rör det sig främst om att man har en USB-A kontakt i givaränden (läs datorn) och en USB-B kontakt i mottagaränden (läs DAC, förstärkare, aktiva högtalare). Tillverkarna brukar tala om asynkron eller synkron överföring, och vilken som anammas beror på övrig teknik, som buffertminnen m.m. Mest förekommande är asynkron överföring, vilket menas att informationen skickas direkt när den skapas och utan tidsfördröjning.
Inom datavärlden är jitter inget stort problem eftersom man oftast kör TCP/IP med felupptäckt och återsändning av paket. För hemmaaudio där en D/A-omvandlare (DAC) inte har något avancerat protokoll kan jitter vara ett problem, vilket kan minimeras stort med en bättre specificerad USB-kabel. Om en DAC endast återskapar klocksignalen från sändaren (läs datorn) utan återklockning så kommer jittervärdet (läsfelen) att vara högt, vilket sedan överförs på den analoga signalen. Därav är det av vikt att kabeln håller en impedans på 90 Ohm, samt att ha väldimensionerade ledare för stor bandbredd (även för längre sträckor utan att tappa signalkvalitet) samt en god avskärmning från störningar.
Nätverkskablar
Att föra över digitala dataströmmar via ett nätverk kan vara oerhört omfattande. För Hifi och hemmabio talar vi främst om nätverksuppkoppling för audio. En nätverksspelare erbjuder en uppsjö med fördelar och funktioner jämfört med en Bluetooth-mottagare. Man får access till flertalet streamingplattformar, styrappar och DLNA. Datainformationen överförs mellan enheterna genom ett specificerat protokoll, exempelvis TCP/IP. En nätverkskabel kan även kallas för patchkabel, där den vanligaste typen är en Ethernetkabel som då har partvinnade ledare samt RJ45-kontakter. En nätverkskabel kan delas in i olika klasser, där en CAT6-kabel skall klara av överföringshastigheter upp till 1.000 MB/sekund medans en CAT8-klassad kabel har striktare krav och skall hantera det dubbla i bandbredd. Man brukar även ange om kabeln är skärmad eller ej. "UTP" står för Unshielded Twisted Pair medan "FTP" står för Foiled Twisted Pair. En oskärmad kabel är lättare att jobba med, men en skärmad kabel är av fördel om den skall dras tillsammans med andra kabel eller starkströmsledningar. Men det kan även finnas flera varianter där exempelvis en F/UTP-kabel har en skärm runt alla ledarna, men inte runt de enskilda paren.
När det gäller nätverkskablar så råder det ännu större diskussioner än andra digitala ljudkablar om vad de bidrar med eller ej, då den digitala datan skickas i "paket". Den gemensamma nämnaren är att vi talar om en elektrisk signalöverföring och där det i vissa installationer kan vara kritiskt att kunna återsända förlorade bitpaket. Vid längre dragningar vill man undvika signalförlus och spänningsfall.
Om du vill djupdyka mer i kablar och dess uppbyggnad så förklarar vi en i vår guide Kablarnas innebörd och du kan även läsa mer om Tommy Jenving som på 1970-talet grundade Supra Cables, vår svenska kabelstolthet som besitter en bred kunskap vad gäller olika typer av kablar för både analog och digital överföring.
Är du osäker i ditt val av digital ljudkabel, kabeltyp och kvalitet så tveka inte att kontakta oss för rådgivning på telefon eller mail.
